En hälsning från Loke. "Min ballongflygare"

Jag är Loke och jag vill berätta något sant. Jag har gjort allt annat och det har blivit tråkigt. Det ena efter det andra, den andra tråkigare än det första. Det tredje och resten; tråkigare än tråkigast. Sanningen är det ända som finns kvar för den har jag hållit mig för god för. Den har jag föraktat. Bara de med dålig fantasi klamrar sig desperat till sanningen. De som är rädda. Svaga. De som tror att det spelar någon roll. När man är tusentals år gammal, som jag förvisso är, hoppla! det var den första sanningen, då vet man att det gör det inte. Spelar roll, alltså. Nu ska dagens sanning fram: Jag var ballongfararen Andrées älskare. Jag var fast besluten att vinna den mannens kärlek. Först närmade jag mig honom i en ung, glamorös kvinnas skepnad och hon riktigt dröp av lust och slingrade sig runt honom. Han noterade mig inte. Jag förstod att det krävdes hårdare tag och iklädde mig en strängt proper men rysligt vacker och mogen kvinna. Han nickade artigt och fortsatte med sitt. Jag tänkte mig om och tänkte vidare. En kväll gick jag fram till hans bord där han satt ensam och intog sin supé på en enkel resturang i huvudstadens hjärta. Jag var en stilig man i mitten av tjugoåren. Välvårdad i både språk och fysik. Presenterade mig som en fysikstudent, beundrade hans arbete och var in i minsta detalj uppdaterat på hans kommande expedition till nordpolen. Han intog en mentors vänliga bejakande men var distanserad. Inte förrän jag kom till honom i en gestalt nästan identisk med hans egen, och med en hel del inspiration från Alfred Nobel som jag hade förstått att han beundrade, inte förrän då ville han ha mig. Och då var det inte tal om annat. O, h a n v i l l e h a m i g! Ja, vi hade fint. Tills han åkte iväg i sin ballong och dog.